blondinbruunett.blogg.se

Ingenting är samma sak längre, samma enkla sak.
I 6 år har vi tagit det som en självklarhet att bara gå till skolan och träffa alla, bara sådär, så enkelt!
Det är inte förän de sista året vi, eller i alla fall jag börjat tänka...
Jag grät mig fan till sömns minst 3 ggr i veckan förut, det var höstterminen 2009, alltså ett år sedan.
Jag pallade ingenting då, jag var typ seriöst helt död, jag hade inget liv. Jag mådde så jävla sämst.
Vårterminen 2009 fick jag nya krafter, fortfarande grät jag ibland men jag hade ändå tänkt, ingenting var värt att deppa för. det skulle ju inte precis bli bättre? och jag tänkte att allt säkert skullle bli bra. Jag skulle leva livet så länge jag faktiskt gick kvar i klassen, sålänge jag hade alla vid min sida varje dag, varje sekund, för ingenting hade förändrats än. Skolavslutningen var så sjukt sorglig, alla grät som fan och man kunde fan inte sluta gråta... jag förstår inte...
Allting  blev ju bra, jag har en as underbar klass, och alla är as snälla! Jag förstår faktiskt inte varför jag saknar allt de gamla så mycket...
Men de var ju liksom det att man kände alla innifrån och ut, och man visste vilka alla var egentligen, allas starka och svaga sidor, och jag visste att alla visste vem jag var, på riktigt.
Vår klass var bäst, den var oslagbar, seriöst, så sjukt oslagbar! INGENTING kunde slå den, och nu är den splittrad, till skuru i olika klasser, till ekliden, till maestro, till frankrike, till argentinga, till typ kunskapsskolan... '
Aldrig aldrig mer kommer vi alla vara tillsammans igen... inte som en klass i alla fall. Två  av oss bor liksom utomlands. Jag älskar er alla; Vera, jessica, jessica, andrea, lisa, fiffi, hannah, elin, ellen, sofia, nathalie, siri, lili, vendela, julle, oscar, kevin, calle, ken, edvin, august, achie, erik, igge, ken, tobbe...
(asso shit, förlåt om jag glömde nån) ni betyder seriöst mest.
Och jag kan inte fortsätta mitt liv utan er, det går liksom inte.
De har gått ca 5 veckor i skolan utan er, och jag saknar er redan så jävla mycket! hur FAN ska jag palla ett helt liv utan er ? jag saknar tiderna, minnerna, skratten och er... min allra allra bästavänner, ni va va fan som syskon till mig, och kommer alltid att vara. Jag kommer att finnas för er i alla lägen när som helst, och tappar jag kontakten med någon av er, då är jag fan sämst, man kan inte tappa kontakten med sitt syskon...

saknar oss...